Göteborg - Istanbul 10 In i Turkiet

Över gränsen efter lite strul (det ska vara strul när man ger sig in till en ny världsdel), böljar det ordentligt upp och ned på utmärkta turkiska landsvägar. De är tomma, breda, och som det ser ut, nyborstade. Jag tolkar det som en flirt med EU men kan ha fel. 

Sista hållplatsen innan Turkiet

Vägen fram till Turkiet såg ut så här...

Sedan blev de såhär....

Så klart skulle en sköldpadda korsa denna jätteväg...Men trafiken var gles och det gick bra. Jag stod nervöst och lurpassade

Vi når staden Kirklareli och finner även ett bra hotell i stadens centrum. Turkarna firar "Baran", som är en slags helg och så är det Ramadan, så folk sitter och väntar  runt omkring på caféer och restauranger på att solen ska gå ned så de kan börja äta. Morgonen därpå händer något mycket märkligt. Efter frukosten tar jag hissen upp till rummet med min lilla axelremsväska där jag förvarar allt viktigt( mobil, IPad, pass, etc). Jag kan inte svära på att jag inte hör ett litet duns när jag stiger in i hissen. Men när jag kommer ner igen till vestibulen och ska packa på väskorna på cykeln hittar jag inte min IPhone. Jag kan mycket väl ha lagt den på ett bord, en stol för ett ögonblick men nu är den borta. Jag meddelar Ovidiu och vi börjar leta - överallt! Jag frågar personalen och fortsätter leta medan Ovidiu sticker iväg till polisstationen. Tillbaks kommer han i polisbil med tre poliser i följe. Nu är det allvar. Givetvis pratar ingen engelska eller något annat språk heller för den delen, förutom turkiska så kommunikationen haltar ordentligt. Fler, civilklädda poliser, dyker upp och hotellets kameraövervakningsfilmer granskas, ett äldre engelskt par tillåts inte lämna hotellet, våra väskor och vårt rum går man igenom minutiöst. 

Frukosten innan eländet börjar...

Ingen IPhone....men sedan dyker en man upp i vit skjorta och han pratar faktiskt lite engelska. Såklart måste vi ju kolla " hitta min IPhone". Efter lite strul( koder och annat tjafs) så lyckas vi logga in och finner att mobilen är kvar på hotellet. Nu är det 6 poliser och alla far med blicken runt omkring för att finna utlänningens mobil. Icke. Och tiden går...slutligen ber man oss åka iväg med högsta hönset i polisskaran och vitskjortan för att se om IPhonen flyttar på sig. Så vi tar våra cyklar och följer efter till utkanten av staden. Nää, mobilen är kvar på hotellet. Well, inte mycket att göra. Högsta hönset lovar att fortsätta söka och kontakta mig ifall han finner den. Surt, med tanke på att jag har ungefär 450 bilder i telefonen och de är inte kopplade till ICloud....jävla skit! Vi börjar trampa en smula nedslagna, men hinner inte mer än 500 meter förrän Högsta hönset tutar och kommer farandes igen. Man har tagit en detektor till hotellet meddelar han och 10 minuter senare får han samtal som bekräftar att telefonen hittats - i hisschaktet. Man fick tillkalla tekniker för att lyfta upp hissen och hämta den. Alla poliser, utom vitskjortan kommer i bil körandes till oss där vi står vid vägrenen och så blir det gruppfoto och mycket handskak. 

5 av de 6 poliser som la ned hela sin själ under 3 timmar för att hitta en turists mobiltelefon - stor eloge!

När vi slutligen börjar cykla igen är jag oerhört lättad, tacksam och imponerad. 6 poliser har under 3 timmars tid lagt ned hela sin själ för att hitta en utlännings borttappade/stulna mobiltelefon -och funnit den! Hade det varit i Sverige hade jag fått en polisrapport utskriven på en halvtimme och sedan hade det varit "Tack och hej". Än en gång grusas mina fördomar om länder, folk och länders myndigheter. Tänk vad man lär sig.