Dagen
därpå vaknar jag halvsex, utsövd och vid gott mod. Jag befinner mig i staden
Baja som bara ligger några mil från den Serbiska gränsen. Jag äter frukost,
dricker kaffe och medan jag laddar mobilen vid köksavdelningen passar jag på
att skriva lite. Sedan lämnar jag Baja och hamnar snart ute på en smal grusväg som
följer parallellt med Donau som dock är skymd av höga träd. Man kan bara ana
hur den gröna mamban ringlar sig fram bakom träden.
|
Cykelvägen som ledde bort från Baja och där man bara kan ana Donau bakom träden |
Cykeln skötte sig
bra men det fanns ett litet oroande knix-ljud från högra pedalen som jag inte riktigt visste
vad det var för något. Efter en timmes cykling skymtar jag ett par, ett stycke framför mig, en med
bar överkropp, den andra i t-shirt och kort byxor. När jag kommer ikapp och
hälsar, visar det sig att det är italienaren Corado och hans tioårige son
Samuel som är ute på cykelsemester. Vi gör sällskap ett par timmar bort mot Serbiska
gränsen. Corado bjuder på enklare lunch för att bli av med sina sista ungerska
forints och sedan korsar vi gränsen över till Serbien tillsammans under vilt
fotograferande.
|
Corado med sonen Samuel strax innan Serbiska gränsen |
|
Här lämnar vi Ungern |
|
Och här är vi på väg in i Serbien - utanför EU |
Nu är vi utanför EU-land och det känns inte helt tryggt. Och efter bara en halvtimme cyklar vi skilda vägar då Corado
och Samuel ska över bron till Kroatien. Nu jag ensam. Mina tankar letar genast upp krigsförbrytarna Mladic, Milosovic och Karadic. Och så tänker jag på alla
hemskheter som utspelade sig i grannländerna och där Serbien utmålades som storbov. Men det måste ju finnas en och annan snäll serb också? Det är stekhett. Solen står högt på en klarblå himmel och det
finns ingen skugga att ta skydd under. Alla husen jag passerar i byarna ser öde
ut med igenbommade fönsterluckor. Det finns nästan inte en själ på gatorna. Men
så får jag syn på en uppställd skylt och en öppen dörr i hörnet av en
gårdslänga. Jag låser fast cykeln extra noga med båda låsen runt en stolpe -
fördomen att serber av natur är stygga och kriminella lever högst påtagligt hos
mig. Inne i butiken möts jag av två glada kvinnor. Radion spelar blandad
popmusik bl.a. Lenny Kravitz och javisst! Såklart att de tar Visa- kort! Annars kan jag alltid betala med euro om jag hellre vill det. Jag känner mig väldigt mycket bättre till mods
när jag vinkar, tackar och lämnar de båda kvinnorna i butiken.
|
Tjjaa, så här ser det ut på Serbiska landsbygden... |
|
Och så här. Allting känns väldigt gammaldags |
|
En ihoptryckt kyrka |
Jag trampar på
söderut bland beiga åkerlappar och in i småbyar där husfärgen flagnat och vissa
kåkar är igenbommade. Barn skriker och vinkar och äldre nickar. Ett oväder med
åska och blixtar jagar in mig på en restaurang som är inredd i gammal
kommunistisk anda; rött rött och lite vitt. Dukarna på borden är förvisso gröna... Men det är fint och trevligt och
jag är ensam gäst i hela restaurangen och får bästa servis av den tandlösa,
äldre servitören. Efter en brakmiddag med blandade ostar och korvar till förrätt,
mix-sallad och cevapichi till varmrätt och några öl sätter jag mig återigen i
sadeln för att ta mig till Apatin 20km bort.
|
En läcker middag och riktigt bra service får jag på den krog som ensam gäst |
Jag lyckades med lite tur få tag i
ett boende hos en privatperson; lastbils-chauffören Micky på några och fyrtio
och som visade sig vara en riktig storrökare. Efter en dusch och nya kläder satt jag och Micky uppe på hans terass och drack öl och åt
pizza hela kvällen. Språken som brukades var; tyska, svenska, serbiska, engelska, och spanska i en enda salig blandning och med en touch av kroppsspråk här och där. Det gick över förväntan. "Nixt
problema" sa Micky om boende i Serbien när jag berättade om min ankomst
och att jag först inte kunde hitta hotell eller camping. Han är patriot och
menar att Serbien är världens bästa land att leva i. Billig öl, billig pizza - vad mer kan man begära? Att han gick långa
perioder utan arbete var något helt annat.
Morgonen därpå bjöd Micky på turkiskt kaffe och visade bästa vägarna genom Serbien medan han rökte som en borstbindare. Glad i hågen tog jag farväl och trampade sedan iväg i den riktning han skrivit ned. Jag kom ungefär 3 km, sedan lossnade hela vänstra pedal-axeln. Av kraften jag hade när jag trampade, började cykeln vobbla och kasta sig än hit än dit innan jag föll på sidan ned i gräset. Sådan tur var hade jag svängt över till cykelbanan 500meter innan. Jag slår i höger baksida från hälen upp till vaden ganska ordentligt och får mig några saftiga jack. Jag försöker skruva åt skruven som håller fast pedalaxeln men inser snart att den gått sönder.
"Vad i helv..." Märkligt nog blir jag inte riktigt så
upprörd utan tar lugnt upp cykeln och börjar leda den in mot Apatin och bort mot Mickys
hus igen. Så klart går jag vilse men när jag hittat fram och förklarat
problemet på alla språken samtidigt säger Micky: "Nixt problema". Och nog lyckas han få tag i en cykelverkstad på nätet i Sombor - staden där jag åt
middag ensam dagen innan som kan ordna det hela. Vi åker dit och efter lite tjabb med cykelgubben
- som lovar ett men sedan säger något annat (nu visade sig Micky vara av det hårdare gardet så honom skulle cykelgubben låta bli att trixa med) är cykeln klar och som ny!!!Det blev byte av alla tre framkransar samt pedal-axlar, utom pedaler för ynka 300pix, Shimano t o m. Vilken fullträff! Micky guidar mig ut mot utkanten av staden, han i bil och jag efter på cykeln. Och där börjar nästa märkliga möte.