tisdag 18 november 2014

Göteborg - Istanbul 11 Framme vid Mellanösterns pärla



Att ta sig med cykel in till centrala Istanbul kräver mycket kondition och bjuder på många nära-döden-upplevelser. Istanbul är som många andra storstäder beläget på flera kullar som ibland lutar otäckt uppåt. Det känns som att cykla uppför en vägg. Och motorvägen löper som en enda stor svart orm genom landskapet som den "vanliga" vägen korsar över eller under beroende på landskapets formationer. 

Mot Istanbul tidigt på morgonen

Vi cyklar så i flera timmar och min t-shirt är tung och sjöblöt av svett. Jag får helt enkelt  byta, vrida ut några deciliter svett på vägen och fortsätta denna Golgata-cykling. Men det är först när vi börjar komma in till Istanbuls kärna som de otäcka börjar. Precis som i Burgos har man dragit in en tvåfilig väg genom staden och turkarna kör som tokiga. Här gäller regeln: "Störst först" och då har man ju som cyklist inte mycket att säga till om. Ovidiu  som bott i staden i 5 månader, tar täten och jag har ibland svårt att hänga med där han sick-sackar fram mellan bussar, lastbilar, spårvagnar och personbilar. Det blir många lagöverträdelser, fler än jag gjort under de senaste 5 åren sammanräknat. Vi cyklar på trottoarer, mot enkelriktat,  mot rött ljus, på gångbanor, susar fram mellan familjer med barnvagnar som dårar. När jag i vänlig ton försöker påpeka våra brott utbrister Ovidiu " But this is Istanbul!" Visst, så kan man ju se det, men någonstans har han rätt - cyklister äro "persona no gratta" i Istanbul och då får man ju skapa sina egna lagar och regler. Allting är ett enda jäkla kaos kort och gott. Vid ett tillfälle är vi t o m tvingade att bära cyklarna över en spårvagnsbro, med full packning, och efter det känns det som om jag knäckt ryggen på mer en ett ställe.

Slutligen når vi målet - Bosporen och bron som förbinder Medelhavet med Svarta havet. Vi firar med en Efes-öl och en fiskburgare nere vid strandkanten. Det har varit en superkul, spännande och helt otroligt omväxlande resa ned till skärningspunkten av Europa och Asien.

Blandade maträtter på en enkel krog mitt i stan

Framme vid målet med Bosporen i ryggen och längre bort Blå moskén



Istiklal Caddesi - Istanbuls paradgata

Majskolvar&kastanjer till salu


Cool katt tar en siesta i hettan


Världens godaste musslor till på en gata i Istanbul. 

Bosporen där många prövar fiskelyckan om dagarna


söndag 16 november 2014

Göteborg - Istanbul 10 In i Turkiet




Över gränsen efter lite strul (det ska vara strul när man ger sig in till en ny världsdel), böljar det ordentligt upp och ned på utmärkta turkiska landsvägar. De är tomma, breda, och som det ser ut, nyborstade. Jag tolkar det som en flirt med EU men kan ha fel. 


Sista hållplatsen innan Turkiet

Vägen fram till Turkiet såg ut så här...


Sedan blev de såhär....


Så klart skulle en sköldpadda korsa denna jätteväg...Men trafiken var gles och det gick bra. Jag stod nervöst och lurpassade

Vi når staden Kirklareli och finner även ett bra hotell i stadens centrum. Turkarna firar "Baran", som är en slags helg och så är det Ramadan, så folk sitter och väntar  runt omkring på caféer och restauranger på att solen ska gå ned så de kan börja äta. Morgonen därpå händer något mycket märkligt. Efter frukosten tar jag hissen upp till rummet med min lilla axelremsväska där jag förvarar allt viktigt( mobil, IPad, pass, etc). Jag kan inte svära på att jag inte hör ett litet duns när jag stiger in i hissen. Men när jag kommer ner igen till vestibulen och ska packa på väskorna på cykeln hittar jag inte min IPhone. Jag kan mycket väl ha lagt den på ett bord, en stol för ett ögonblick men nu är den borta. Jag meddelar Ovidiu och vi börjar leta - överallt! Jag frågar personalen och fortsätter leta medan Ovidiu sticker iväg till polisstationen. Tillbaks kommer han i polisbil med tre poliser i följe. Nu är det allvar. Givetvis pratar ingen engelska eller något annat språk heller för den delen, förutom turkiska så kommunikationen haltar ordentligt. Fler, civilklädda poliser, dyker upp och hotellets kameraövervakningsfilmer granskas, ett äldre engelskt par tillåts inte lämna hotellet, våra väskor och vårt rum går man igenom minutiöst. 

Frukosten innan eländet börjar...


Ingen IPhone....men sedan dyker en man upp i vit skjorta och han pratar faktiskt lite engelska. Såklart måste vi ju kolla " hitta min IPhone". Efter lite strul( koder och annat tjafs) så lyckas vi logga in och finner att mobilen är kvar på hotellet. Nu är det 6 poliser och alla far med blicken runt omkring för att finna utlänningens mobil. Icke. Och tiden går...slutligen ber man oss åka iväg med högsta hönset i polisskaran och vitskjortan för att se om IPhonen flyttar på sig. Så vi tar våra cyklar och följer efter till utkanten av staden. Nää, mobilen är kvar på hotellet. Well, inte mycket att göra. Högsta hönset lovar att fortsätta söka och kontakta mig ifall han finner den. Surt, med tanke på att jag har ungefär 450 bilder i telefonen och de är inte kopplade till ICloud....jävla skit! Vi börjar trampa en smula nedslagna, men hinner inte mer än 500 meter förrän Högsta hönset tutar och kommer farandes igen. Man har tagit en detektor till hotellet meddelar han och 10 minuter senare får han samtal som bekräftar att telefonen hittats - i hisschaktet. Man fick tillkalla tekniker för att lyfta upp hissen och hämta den. Alla poliser, utom vitskjortan kommer i bil körandes till oss där vi står vid vägrenen och så blir det gruppfoto och mycket handskak. 

5 av de 6 poliser som la ned hela sin själ under 3 timmar för att hitta en turists mobiltelefon - stor eloge!


När vi slutligen börjar cykla igen är jag oerhört lättad, tacksam och imponerad. 6 poliser har under 3 timmars tid lagt ned hela sin själ för att hitta en utlännings borttappade/stulna mobiltelefon -och funnit den! Hade det varit i Sverige hade jag fått en polisrapport utskriven på en halvtimme och sedan hade det varit "Tack och hej". Än en gång grusas mina fördomar om länder, folk och länders myndigheter. Tänk vad man lär sig.

Göteborg - Istanbul 9 Genom Bulgarien



Över bron en tidig morgon och vi är i Bulgarien! Det är renare, inte samma tydliga fattigdom och vägarna är bättre. Men nu uppstår ett nytt problem: inte en jäkel kan engelska, tyska, rumänska, franska (som Ovidiu också kan, och jag lite mer halvdant) eller spanska. Det är teckenspråk som gäller - men det får ju gå, ibland.

Bulgarien - en tidig morgon 


Att vi hamnat i Bulgarien syns inte minst på flaggorna - och vägarna

Vi korsar landet, övernattar i Sjumen och siktar sedan in oss på  party-och raggarstaden Burgos som ska ha en camping strax utanför. På "Mapswithme"- kartan räknar vi ut att avståndet från Burgos till campingen är ungefär 7 km. Men vad fel vi tar! Istället är det ungefär 30 km och det på en motorvägs-liknande  två -filig väg där hastigheten SKA vara 90 men är kanske 120. Solen är i nedgående och det börjar kännas skumt och obehagligt flera gånger. Vi hittar slutligen en liten sidoväg som löper längs med "motorvägen" men denna slutar tvärt och då blir det att bära cyklarna över ett 50 meters snårskogs parti. Vägen bär sedan vidare över, vad bulgarerna kallar bro, för att sedan fortsätta på en sönderbombad, vad bulgarerna kallar, väg. Under vår färd kör vi om en familj med husvagn som kör fast just på den s k vägen. Nåväl, vi når campingen, slår upp våra tält, gör mat och sedan kände jag hela kroppen skrika "Paaartyyyyyy". Och det är rätt ställe för just detta. Den bulgariska campingen har inte mindre än 7 olika restauranger och barer och det är högljudd skrå musik nästan överallt. Här och var sitter grupper över grillen med glasen i vädret och ser ut att ha trevligt.


På plats på campingen


Ett passande vin på resan


Oviedo var inte lika begeistrad utan gick och la sig i tid. För egen del blev det både en och två long iland icetea till.
Morgonen därpå står Ovidiu utanför mitt tält och hoppar och ropar:"MATTIAAAS!!! MATTIAAAS!!!!! Först tror jag verkligen det brinner någonstans. Men så vänder jag mig förvirrat om och tittar på klockan. "It's over 8 o'clock!!!!" hör jag samtidigt Ovidiu vråla utanför. En timme senare är vi ute på "motorvägen" för att ta oss in riktning mot Burgos för att svänga av till vänster ned mot turkiska gränsen. Lite trött sitter man på sadeln igen och trafiken är lika galen som kvällen innan. Men efter ett tag förstod jag att jag måste få bilisterna att visa repekt. Därför lägger jag mig mitt i ena körbanan (den högra), ungefär som en motorcykel, istället för att göra mig så liten som möjligt och krypa in till kanten (och ibland nästan köra av vägen). Det funkade ypperligt! Plötsligt var jag ett fordon som alla andra, bara med lite lägre hastighet. Och vi trampar på så kilometer efter kilometer. Vi svänger av vägen och följer E87 i riktning mot Turkiet och jag hör en lastbil komma tjutandes bakom mig. Och så händer det, han tutar. Jag tänker mig inte för utan höjer armen och ger honom ett långfinger i säkert 5-10 långa sekunder - och det var ju dumt. Nu kanske han bara ville markera att han var bakom och att jag skulle ha uppsikt. Men jag var trött, bakis, och så hade det ju gått så bra innan. Nåja, han visade mig sin irritation genom att preja in mig lite extra till kanten men det var faktiskt inte värre än så. 

Vilt växande hampa längs vägen

Även i Bulgarien är döden vanlig längs vägarna

Även i Bulgarien går det ibland lite långsammare

Ganska nära den turkiska gränsen kör vi igenom en by som heter Zvezdets. Ovidiu ligger som vanligt lite före och strax innan jag kommer ifatt honom där han står och väntar ropar någon på mig: "Hallo, hallo, mister..." jag vänder huvudet åt sidan och ser en yngling stå och sikta på mig med en leksakspistol - men som verkligen ser ut som en RIKTIG pistol...Instinktivt vänder jag undan ansiktet och säger något åt honom, vad minns jag inte. Men hela jag grips av obehag. Att få en pistol riktad mot sig är obehagligt, avsett om den är riktig eller ej, oavsett om det är en yngling, ett barn eller en vuxen. När jag når fram till Ovidiu säger han att det är bäst vi ger oss av omedelbart, flera barn/ungdomar har redan varit och "petat" på hans packning och förr eller senare är det något som försvinner...


Ingen by att lägga på minnet....


Niva har fått sin egen symbol, lite oförtjänt tycker jag, längst nere i sydöstra Bulgarien


Även Bulgarien är oerhört vackert


lördag 15 november 2014

Göteborg - Istanbul 8 Rumäniens fattiga söder



Vi har givit oss av tidigt och följer den slingrande floden som slingrar sig upp och ned genom det rumänska landskapet. Med sina grönskande skogar och böljande landskap är det den tveklöst vackraste delen av Eurovelo 6. Men så mycket skyltning kan man inte prata om. Vi följer bara floden. 

De två första dagarna hade vi vacker vy och vackert väder


Någon rumänsk känd person tydligen...
De sista 12 km mot Calafat är slitsamma då vi trängs med lastbilar, bilar, bussar, motorcyklar och en och annan häst och vagn på en väg som är usel och ser ut som ett ojämnt lapptäcke. Vi kommer fram innan det hotande regnet faller, men det faller aldrig. Där hittar vi logi hos en dam med en vilt skällande hund i huset. Hund stackarn är såklart bara rädd och försöker bevaka sitt territorium på bästa sätt. Dagen därpå bjuder på regn och vi tar oss genom fattiga byar vid sidan av Donau men utan att se den. Södra delen av Rumänien är den fattigaste delen av landet och det är här man ser flest transportmedel med häst och vagn, kvinnor i sjal på bänkar längs med vägkanten, äldre män i kepsar, små barn i smutsiga kläder och oborstade hundar som driver löst omkring. Det erinrar om 1800-talets Sverige. Men alla är vänliga, ler och nickar. 


Vackert och varm, och en hel del uppför



Floden löper många kilometer längre bort ut i Svarta havet


Mäktiga Donau på sin väg genom lanskapet

En vanlig syn i södra Rumänien

Proviant påfyllning i någon by i Rumänien

Två tanter på bänk längs med by-gatan

En vanlig by-vy i södra Rumänien
Jag frågar Ovidiu hur man hälsar och han säger "Buna ziua". Jag säger det till en äldre man när jag cyklar förbi och han nickar och ler. Just när jag ska stänga munnen och le tillbaka bränner det till i vänstra mungipan och jag spottar instinktivt flera gånger. Såklart har en geting eller ett bi eller något annan insekt klämts till i mungipan och förvarat sig på bästa sätt. Det bränner ordentligt. Jag håller tyst och nickar bara hädanefter till människorna jag passerar.  Munnen är och förblir stängd. 


Försäljning av gårdens grödor längs landsvägen. Och Oviedo lite före....

Barnen ropar "Hola", "Hallo" eller något som jag inte förstår. Män och kvinnor nickar och vinkar när vi cyklar förbi. Vid ett tillfälle passerar vi två unga pojkar och de ropar något åt Ovidiu som cyklar först. Sedan ser jag en av dem slänga iväg ett äpple efter Oviedo som han haft i handen. Jag passerar just som han gör det och skriker:"HEEEYYYY!" åt ungen. När vi senare pausar berättar jag vad som hände. Ovidiu säger att ungen hade ropat "fuck off" åt honom på rumänska. Och tydligen var det det som en del av ungarna skrek efter oss längs vägen. Enligt Ovidiu bottnade det i en slags avund mot "rika" främlingar som kommer och trampar sig genom deras land. Och där gick min romantiska bild av glada, gulliga, oskyldiga rumänska barn i kras. I byn/staden Bechet hittar vi ett härligt litet hostel med swimming pool och spansk talande personal, så även jag fick göra mig förstådd:) 


I ett fint och rent lrum på ett kanon-hostel!


Efter jobbig cykling måste man få släppa fram barna-sinnet.

En nedlagt fabrik på väg mot Rumäniens sista stad för vår del - Giurgiu


Åsne-driven vagn var något nytt

Nära gränsen till Bulgarien